Jag älskar min hembygd och därifrån jag kommer,
det är inte långt dit, men ibland undrar jag hur jag kan bo i stan när det är så fint där.
Förstås har det att göra med att mannen jag lever med redan hade hus då vi träffades
och så tar det ju bara 15 minuter med bil, så är jag där; hemma.
Dethär med anknytning, dialekter, grannsämja, småskolor, ja jag vet inte allt
det känns sååå opersonligt här i stan om man jämför.
Och så djuren, jag saknar djuren.
Det här är Makrillen och Morvelen, Makrillen är den randige längst fram.
Han finns inte mer... han blev påkörd av en bil
och mina föräldrar hitta honom i trädgården, dit han släpat sig och sedan gav upp.
Man får lära sig den hårda vägen, folk och fä kommer och går, man föds och man dör...
Min morfar var "Kallenbergs Albert" och i gården bredvid bodde "Stena-kalsa Gustav"
sen har vi Jaans-gård, Hansa och Lisebets.
Alla pratade med varann och hjälptes åt, hade kalas och umgicks.
Här i stan är alla så rädda att störa varann att de knappt vågar hälsa,
och fullt upp har alla också,
att få till en kopp kaffe ihop det är jäklar i mig omöjligt.
Senast vi var och hälsade på mina föräldrar var det växtbytardag på ett ställe som heter "Karingens"
Då kan man komma och byta till sig växter med andra. Alla tar med sig sånt från sin
trädgård som de tröttnat på eller drivit upp många av,
eller kan man bara köpa om man hittar ngt man gillar och inte har egna växter med sig.
Tänk, här levde hon utan el och indraget vatten,
jag kan se henne ligga vid bäcken och tvätta sina kläder
och hur hon går till sin källa och hämtar vatten på morgonen.
Vi hade turen att träffa på en påläst gammal man som berättade en del och visade oss runt.
Vi var här ofta när jag var liten, men jag insåg nu att jag inte visste så mycket om historien.
Jag glömde tyvärr låna med mig boken som mamma och pappa har om alla
de här gamla gårdarna och hembygden därhemmavid,
blev nyfiken att läsa mer om Alma som den gamla damen hette.
Min pappa som ju är pensionär, är här en dag i veckan och hjälper till
med att bygga ett nytt hus på området, det görs på ett speciellt sätt så att man inte
kan se att det är ett nybygge han tycker det är hemskt roligt och intressant.
Senast vi var och hälsade på mina föräldrar var det växtbytardag på ett ställe som heter "Karingens"
Då kan man komma och byta till sig växter med andra. Alla tar med sig sånt från sin
trädgård som de tröttnat på eller drivit upp många av,
eller kan man bara köpa om man hittar ngt man gillar och inte har egna växter med sig.
Detta är en liten gård/stuga som hembygdsföreningen i Spannarp bevarat.
Den gamla tanten som bodde här flyttade ut någon gång på 50-talet
då ålderdomshemmet i Tvååker stod klart.
jag kan se henne ligga vid bäcken och tvätta sina kläder
och hur hon går till sin källa och hämtar vatten på morgonen.
Vi var här ofta när jag var liten, men jag insåg nu att jag inte visste så mycket om historien.
Jag glömde tyvärr låna med mig boken som mamma och pappa har om alla
de här gamla gårdarna och hembygden därhemmavid,
blev nyfiken att läsa mer om Alma som den gamla damen hette.
Min pappa som ju är pensionär, är här en dag i veckan och hjälper till
med att bygga ett nytt hus på området, det görs på ett speciellt sätt så att man inte
kan se att det är ett nybygge han tycker det är hemskt roligt och intressant.
Och pojkarna...
De ville ju aldrig åka hem!
De klättrade på stenarna i bäcken, undersökte de små husen,
vi hittade grodor, det var såå spännande tyckte de <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar