Någon som känner igen sig?
Vi försöker och försöker, hålla skutan ovan ytan, kämpar, stadig kurs...
Det känns som om man ska gå sönder ibland, hinner inte njuta av ögonblicken,
måste fortsätta köra på, hjärtat bankar, gråten i halsen, jag sväljer och blinkar bort tårarna.
Mannen, barnen, huset, trädgården, familjen, vännerna, jobbet...
Jag plockade stenar ute på Skrivareklippan i veckan, hade fickorna fulla med mig hem.
Men jag hann inte njuta och välja ut de vackraste och mjukaste.
Hasta, hasta, akta så inte lill gossen trillar i vattnet.
Hjälp, C-J halkar på klipporna, nej, nej, ta inte av skorna här e fullt med måsskit.
Varför kan jag inte koppla av och varför är våra pojkar heeelt galet överallt var vi än är.
Hinner inte tänka klart mina tankar, glömmer saker för att jag är så uppstressad hela tiden.
Visst är det fint att vara hemma, men väldigt intensivt också...
Såhär har vi haft det ganska länge nu, fick ju en liten bebis när storkillen bara var 1,5 år.
Det sliter på en...
Jag vet att det blir bättre och bättre, lättare och lättare.
Men ibland vill jag bara skrika att allt bara ska stanna av ett litet tag.
Så jag hinner hämta andan, få gråta ut när jag behöver
och inte svälja klumpen i halsen hela tiden.
Krav, krav, krav och det är bara jag själv som kan sänka ribban.
Vet att vissa måsten inte är så viktiga...
Men barnens tempo måste jag hålla, orka lite till, vara beredd,
finnas där när de behöver mig, fostra, vägleda, hjälpa, trösta.
Tur att man är två ändå! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar