Ja denna sommar kan man verkligen identifiera sig med Ledins gamla slagdänga...
Idag har vi gjort dagis schema för nu är det snart dax för "back to real life" igen.
Märkligt känns det, vi pratade om vad vi gjort egentligen, inte så mycket,
mest hängt här hemma, varit på lekplatsen, träffat vännerna och deras barn,
nu har alla börjat jobba igen, vi känner oss lite ensamma...
Vi har inte fått så mycket kvalitets tid för varandra jag och mannen.
Det känns lite sorgligt, för vi skulle behöva det innan ekorrhjulet snurrar igång igen.
Förra sommarn var vi i Stockholm några dagar... drömmer mig dit...
Vi bodde på hotel J ett jätte mysigt ställe.
Här bodde vi över första gången 2004, då började våra inredningsdrömmar ta fart.
De vita liggande plank väggarna, de mörka golven och navy inspirerade textilerna...
Vi försöker fortfarande få till det här hemma, såhär åtta år senare, vi är inte där ännu...
Tog en tur till Drottningholm ena dan och bara strosa runt
Åt lunch i parken och tittade i souvenir butiken.
Pratade mycket, jag skulle börja med medicineringen då vi kom hem.
Jag trodde livet skulle ta slut då... Var jätte orolig minns jag.
Så ledsen, så rädd, så ensam.
MS är ju en ganska "vanlig" sjukdom har jag fått erfara efter att jag själv fick diagnosen.
Träffade en tjej senast i veckan som jag känner lite, på lekplatsen,
och vi kom att prata om min diagnos.
Hon berättade att hennes farfars (eller var det morfars) båda systrar haft MS.
Nästan alltid när det kommer på tal är det någon som känner någon
eller har en släkting som har MS.
Ändå känner man sig ensammast och ängsligast i världen...
Det skulle inte behöva vara så tycker jag.
Typiskt svenskt skulle jag vilja påstå, man biter ihop och kämpar på...
Jag har fått kontakt med ngra personer under detta året som gått, som också har MS,
men det har varit av en ren slump, kan tänka mig att många sitter hemma och kämpar
och inte har ngn att prata med, dela funderingar och erfarenheter med, det är synd.
Idag har varit en konstig dag eller hur?! Ena stunden regn, andra sol.
Småkillarna byggde en bana av alla puffarna i soffan...
Jag hörde hur C suckade medans jag hejade på dem...
Fick ta på mig allvarliga minen och säga att
"nu får vi verkligen ta och städa upp efter oss"...
Ja ja vi fick iaf dammsugit ur soffan ordentligt med alla puffarna på golvet...
Det var väl bra? Inget ont som inte har något gott med sig ;-)
Ha det fint, ses snart igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar