Looong time no seen!
Ojdå, undrar ni vart jag tog vägen?! Jag också...
Det har varit några högst strävsamma veckor
och man får va glad att man står upprätt...
Ska det vara såhär, det s.k livet?? Shit, har verkligen funderat över det på sistone.
Det här med att jobba heltid och ha två små barn, inte att rekommendera!
Det är det här med dagtiden som ställer till det... Hur sjutton ska man hinna allt?!
Och dessutom har mannen jobbat två helger i rad och jag har varit själv m kidsen...
Enda två dagarna med återhämtning efter en 40 h vecka och jag får rodda två
bångstyriga småkillar all by my self, slagsmål så hårtestarna ryker,
skrik och gnäll till förbannelse och så lite light förkylning på det...
Har väl snittat på 3-4 h sömn på helgerna gått som en zoombie på dagarna
och bara skällt och förmanat de små liven, usch, inte varit ngn rolig människa.
Har pratat länge med dagispersonalen och förklarat att det är jobbigt härhemma nu...
Hur går det för våra små killar på dagarna där?
Jodå, de är såå duktiga, äter bra, kan tackla fajter, uppför sig ordentligt.
Men vad är problemet??!! Varför i hela världen kan de inte uppföra sig hemma?
Jobbar vi för mycket? Är det i protest de är så jobbiga mot oss.
Kommer de att någonsin leka bra ihop eller bara vilja ha ihjäl varann mest hela tiden?
En klok kvinna på förskolan sa att "det är så det är att ha familj Viktoria,
det är tyvärr inte roligt jämt, ibland är det rent av skit allting, men det blir bättre.
Tro inte att alla andra har det så förbannat perfekt och mysigt, det är likadant för alla"
Jag tar till mig hennes ord och tröstar mig med dem.
Drömmer mig bort tills när jag kan börja baka och laga mat med glädje igen,
när jag kan gå runt härhemma och pyssla utan de djupa suckarna och tunga stegen.
De är så tunga nu, stegen, tunga, tunga...
Våra matmagasin läggs på hög... Vi har tre nu... Ironiskt nog....
Fick varsin prenumeration i julklapp och en kvar sen gammalt.
What a waste.
En dag förra veckan tog mannen med sig stor-killen på båtmässan
och farmor tog hand om lilleman, jag var själv i tre timmar då jag kom från jobbet.
Det var himmelriket, jag låg på soffan och drog djupa andetag i säkert en kvart.
Hur som helst så älskar man ju dem, sin familj och de förhoppningar
och drömmar man har för sina barn är ju såklart det allra, allra bästa.
Men nu får det snart ta och vända för oss annars vet jag inte vad jag ska ta mig till...
Ska försöka gaska upp mig...
Kram <3
