Att kunna tagga ner litegrann...

Jag städar undan påsken och tar det lugnt några dagar.

Bläddrar i nya numret av Lantliv som kom i brevlådan häromdan.

Är ledig från jobbet och en av dagarna hade svärföräldrarna barnen 

då jag var på massage och tog en dag för mig själv på stan.

Så himla skönt att vara ensam och strosa runt, 

ändå kom jag på mig själv med att stressa och skynda på,

fastän jag egentligen inte hade någonting därhemma som väntade...

Jag längtar efter lite ledig tid ihop med bara familjen, den kommer snart. 

Nu har vi jobbat mycket och om varann igen

och det behövs tid att vara tillsammans och foga ihop oss alla.

Barnen är ganska stökiga och kivas mest hela tiden 

och jag tror vi behöver komma hemifrån och bort från vardagen ett tag.

Vi märker att när vi gör små utflykter bara vi fyra och får uppleva

saker ihop blir vi en mer komplett familj.

Ungarna behöver oss som bara mamma och pappa till 100% 

och här hemma blir det mest att man ska hinna tusen saker när man blir lite ledig, 

städa, tvätta, handla, laga mat, bla, bla, bla...

Det är svårt att få semester feeling när man är hemma.

Så vi smider lite planer för kommande ledighet =)

Att vara vid gott mod...

Oj oj oj jag undrar om det finns någon kvar alls som tittar in hit...

Det var väldigt länge sen sist!

Jag fastnade i sju-till-fyra-träsket, med hämtning, lämning på dagis, jobba-hem, 

laga mat, läsa saga, natta, plocka undan, Zzzz somna själv, så ringde väckarklockan igen...

Nu har det lugnat ner sig lite.

Jag träffade min läkare i början av mars och han gav mig tummen upp =)

jag åkte hem och var vid gott mod, kände mig piggare och starkare än jag gjort på länge.

Veckan därpå ringde han och meddelade att mina provsvar inte var på topp...

Han är väldigt rolig och lättsam min läkare, det är jag tacksam för.

Sen jag fick min diagnos har jag nog inte träffat någon som varit såhär på min nivå, 

vi kan skratta och skämta, fastän det ibland är allvarliga saker vi pratar om.

Han berättade att mina blodvärden varit sjunkande i ett halvår nu, och att han ville att jag ska hålla upp med medicinering ett par månader för att se om det blir bättre.

Dessutom var mina D-vitamin värden låga, och senaste forskningen säger att de med bra D-vitamin värden löper inte lika stor risk att drabbas av svåra sjukdomsförlopp.

Jag blev livrädd och tänkte att jag säkert åker på världens skov redan samma dag som jag slutar med injektionerna och plötsligt kände jag mig sååå sjuk, trött och alldeles hopplös.

Jag som var så frisk veckan innan...

Jag fattar ju själv att det var rent psykiskt och att jag gick in i ngn form av självömkan.

Jag mår finfint fortfarande, men väntar på samtal efter att ha varit på ny provtagning förra veckan.

Nu gäller det, nu får jag snart veta hur jag mår ;-)

Påsken var särskilt fin iår!

Jag började ju sjunga med i min gamla kör i julas igen, efter sex års uppehåll.

Det har varit jätte bra för mig, onsdagskvällarna med övning har varit veckans höjdpunkt hela vintern och jag känner mer än någonsin att sången betyder så mycket för mig.

Att få musicera med andra, alla olika stämmor, träffas med likasinnade, 

och tillfredsställelsen när körledaren får tårar i ögonen och säger:

 " Åh, lucky me, jag har världens bästa jobb" 

Ska försöka kika in här lite oftare, för jag tycker det är gott att få ventilera

och skriva av mig!

Hoppas ni hittar tillbaka till mig...

Kram <3